Mitt i kursen

Jag och mina kamrater i basgruppen sitter å slappar på den mycket motiverade lilla bensträckare vi tagit från den ovanligt Ogivande kunskaps presentationen. Ingen hade hittat något av intresse till denna gång. Jäkla skit fråga vi ställt upp på förra mötet. Eller ja.. frågan var det väl inte större fel på. Det var snarare mängden tillgänglig information som vart öken. Lite skumt att ingen pallat krysta ur sig nån rapport eller undersökning om miljöbalkens effekter på ekonomin. Jo föresten, svenskt näringsliv hade gråtit ut om hur illa det var med lagstiftning som inskränkte kapitalets fria rörelse. Regeringen var så klart idel öra och verkar ha utformat en lista på förslag på förändringar i linje med dessa klagomål. Men skit samma. För det första kom vi i basgruppen fram till att vi ändå får ny utgångspunkt nästa möte och inte behöver hetsa fram något mer på denna. För det andra så är ämnet för detta inlägg något helt annat.

Nästa vecka är det nämligen mittkursutvärdering! Basgruppens medlemmar konfererar en liten stund och kommer fram till att vi inte har något att klaga på¹ men någon måste ju ändå gå dit och visa sig. Ingen ser särskilt sugen ut, allra minst jag. Skulle ju uppta ännu en timme av mitt vackra liv. Skulle kunna sitta å pilla mig i naveln, nöta tecken tag eller något annat viktigare under den tid som mötet tar. Självklart så kommer någon smart jävel på att det minsann är min tur att gå. Går inte bestrida iom att det jag är den som minst nyligen vart närvarade vid någon sån aktivitet. Har inga lama ursäkter på lager heller. Suck.

Nästa måndag sitter jag och den andre stackaren, utvald av sin basgrupp, kvar i föreläsningssalen efter att vår kära kursansvarige levererat en riklig dos borgerlig ekonomi med miljöknorr. Nå vad tycker ni nu då? Inleder hon med. Vi tittar på varandra och rycker på axlarna. Ja, det har väl varit en bra kurs tycker jag å gruppen vägnar. Har inte nåt att klaga på. Min käre kollega har fått lite mer utförliga instruktioner från sin grupp och klagar lite på några obetydliga detaljer. Kursansvarig spetsar sina öron och försöker skapa sig en bild av hur vi uppfattar kursens upplägg och arbete. Detta är nämligen ett viktigt moment i miljövetarprogrammets produktionsprocess.

Uppfattas något som negativt/felaktigt och vad kan då göras för att göra det bättre? Anteckningar krafsas ner och frågor ställs. Det gäller att ta reda på vad vi tycker och känner. Programmet optimerar nämligen produktionen med hjälp av studenternas egna uppfattningar och erfarenheter. Det är ju vi som blir utsatta för och arbetar i själva produktionen. Ofta har vi en uppfattning om vad som är bra respektive dåligt för vårat lärande. Det är detta programmet tar tillvara på och formar undervisningen efter. Säg att vi tycker det var för lite tid på en viss uppgift eller att vi inte förstod något i instruktionerna. Uppgiften omformas för att passa bättre. Inte efter våra önskningar och tankar, utan snarare med dem i åtanke. Förändringen skall få till resultat att studerandet blir ännu effektivare; mer miljövetarkompetens per timme produceras. Varken mer eller mindre.

Utöver att vi själva förvaltar våra studier/arbete i stor utsträckning så skall vi alltså även deltaga i förvaltningen av programmets produktionsprocess och dess utformning. Vi ska hjälpa till att få det som påför oss arbete att göra detta på ett effektivare sätt. I utbyte får vi löften om bättre kompetens och framtida anställningsbarhet. Ibland kan de till och med hänvisa till ”programmets bästa” som en anledning till vårat aktiva deltagande. Kapitalet, representerat av programmet får alltså en större uppfattning av sin variabla del. Vi integreras på ett helt nytt sätt och blir drivmotorn för dess omstruktureringar.

För att dessa tillfällen skall fylla sin roll så krävs att vi studenter ikläder oss våran roll som miljövetare fullt ut. Det är endast som miljövetare vi är intressanta och tillåts kommunicera. För inte sätter man sig där och rapar ur sig något om att det vore soft med mindre tid i skolan och lungnare tempo så att mer tid till roligare aktiviteter på vår fritid skapas. Och skulle jag mot all förmodan få ett ryck och just ge uttryck för något som står i strid med programmets rationalitet så kommer reppressionen som ett brev på posten. Special-samtal, varningar och om inte detta hjälper ett saftigt U.

Självklart rättar sig inte studenterna helt förutsättningslöst i det här. Vi är mer än arbetskraft/miljövetare och detta tar sig uttryck i en vägran att reduceras till just detta. Vägrandet formar sig så klart efter dessa förutsättningar och i vårat fall blir det tystnad, slätstrukenhet eller ibland förslag som vid en första anblick ser ut att vara produktivitetshöjande, fast som de facto leder till mindre slit, de främsta uttrycken för denna vägran.


1. Det är dumt att klaga för mycket. kommer ju bara leda till att de lägger till mer arbete efter mittkursen för att komplettera och förbättra. Detta vet alla.