litteraturseminariet

En populär form för utbildningsarbete vid de högre läroverken, specielt de humanistiska utbildningarna, är litteraturseminariet. En ofta ganska slapp form av examination med låga kostnader för utbildarna.

Det hela går till så att programmet väljer ut en hög texter som behandlar något för kursen relevant ämne och sedan beordrar studenterna att läsa in sig på dessa. I vårat fall handlar det så klart om den sexiga svenska förvaltningspolitiken. Texterna som får det att vattnas i våra torra miljövetarmunnar har följande titlar;

1. ENGO-rapporten ”Vem äger frågan?”
2. Holmblad Brunsson, Karin. 2002. Management or Politics – or Both? How management by objectives may be managed: a Swedish example
3. Rodgers, Robert and Hunter, John, E. 1992. A Foundation of Good Management Practice in Government: Management by Objectives,
4. Kap 3,4,23 och 24 i Prop. 2000/01:130 "Svenska miljömål - delmål och åtgärdsstrategier"

Läckurt! Ett datum sätts då de skall vara genomlästa och studenterna sammalas i en av gropens¹ små studiesalar.

Dagen för seminariet infinner sig och en liten grupp på fyra trötta miljövetarstudenter har tillslut droppat in i salen. Handledaren säger till oss att börja diskutera texternas innehåll. För säkerhetsskull så har de även beordrat oss att förbereda en diskussionsfråga var. Kan ibland vara svårt för handledaren att få igång våra samtal och då behövs det startkablar. Vi förväntas nu rapa ur oss insiktsfulla resonemang genomsyrade av våran miljövetarkompetens. Vi skall via diskussionen skapa oss en gemensam förståelse större än den vi hade med oss hit. ²

För att maximera delen av sitt liv utanför arbetet med att studera, producera sig själv som mer avancerad arbetskraft, så använder sig studenterna av lite olika trix. Att bara läsa introduktionen och slutet på varje text, skumma igenom texten lite slarvigt och fråga andra som redan läst igenom texten är gamla klassiker som funkar bra. Ofta så räcker det för en normalbegåvad att ha ett hum om texternas innehåll för att kunna blaja på tillräckligt mycket för att handledaren skall bli nöjd. Det går också att koncentrerar sin insats till de områden man kan och slänga in en dos ogrundat allmänt tyckande där text kunskapen brister.

Metoden är ett bra stöd till det basgrupps baserade arbetet. De löper parallellt med varandra och skapar på så sätt synergieffekter. Basgruppens problemformuleringar och informations insamling riktas och stöds. Vi får även reda på vad programmet tycker är bra kunskap både till form och innehåll. ³ Vi får inte heller glömma dess billighet. Bara en sal vid ett tillfälle behöver hyras av Akademiska hus⁴ och bara en lärarlön för en begränsad tid behöver betalas ut. Mycket utbildning för pengarna mao.


1. Gropen är en av de gammla industribyggander utmed motalaström som utgör Campus Norrköping. Innehåller utöver grupprum och föreläsningssalar även labboratorium.
2. Samma princip som i basgruppsarbetet beskrivet i miljövetarprogrammets produktionsprocess. Genom att ge oss kontrollerad frihet kan programmet underordna oss arbetet på ett effektivare sätt.
3. Att kunskap bara värderas högt om den producerats inom den akademiska världen, dvs inom kapitalets institutioner för skapande av dess självmedvetande. Det ska vara vetenskapliga rapporter, vetenskapliga uppsatser, vetenskapliga uppsatser osv. Kunskap finansierad av och producerad för kapitalet.
4. Ett trevligt företag som äger alla universitetsbyggnader. Vill någon utbildning använda salarna så får de snällt betala hyra. Har för mig att det ägs av universitet vilket betyder att universitetet tar betalt av sig själv. Smart. Varufieringen går allt djupare och marknadsmekanismer byggs in i institutionen för att maximera effektiviteten; maximera värdeförmeringen.

Mitt i kursen

Jag och mina kamrater i basgruppen sitter å slappar på den mycket motiverade lilla bensträckare vi tagit från den ovanligt Ogivande kunskaps presentationen. Ingen hade hittat något av intresse till denna gång. Jäkla skit fråga vi ställt upp på förra mötet. Eller ja.. frågan var det väl inte större fel på. Det var snarare mängden tillgänglig information som vart öken. Lite skumt att ingen pallat krysta ur sig nån rapport eller undersökning om miljöbalkens effekter på ekonomin. Jo föresten, svenskt näringsliv hade gråtit ut om hur illa det var med lagstiftning som inskränkte kapitalets fria rörelse. Regeringen var så klart idel öra och verkar ha utformat en lista på förslag på förändringar i linje med dessa klagomål. Men skit samma. För det första kom vi i basgruppen fram till att vi ändå får ny utgångspunkt nästa möte och inte behöver hetsa fram något mer på denna. För det andra så är ämnet för detta inlägg något helt annat.

Nästa vecka är det nämligen mittkursutvärdering! Basgruppens medlemmar konfererar en liten stund och kommer fram till att vi inte har något att klaga på¹ men någon måste ju ändå gå dit och visa sig. Ingen ser särskilt sugen ut, allra minst jag. Skulle ju uppta ännu en timme av mitt vackra liv. Skulle kunna sitta å pilla mig i naveln, nöta tecken tag eller något annat viktigare under den tid som mötet tar. Självklart så kommer någon smart jävel på att det minsann är min tur att gå. Går inte bestrida iom att det jag är den som minst nyligen vart närvarade vid någon sån aktivitet. Har inga lama ursäkter på lager heller. Suck.

Nästa måndag sitter jag och den andre stackaren, utvald av sin basgrupp, kvar i föreläsningssalen efter att vår kära kursansvarige levererat en riklig dos borgerlig ekonomi med miljöknorr. Nå vad tycker ni nu då? Inleder hon med. Vi tittar på varandra och rycker på axlarna. Ja, det har väl varit en bra kurs tycker jag å gruppen vägnar. Har inte nåt att klaga på. Min käre kollega har fått lite mer utförliga instruktioner från sin grupp och klagar lite på några obetydliga detaljer. Kursansvarig spetsar sina öron och försöker skapa sig en bild av hur vi uppfattar kursens upplägg och arbete. Detta är nämligen ett viktigt moment i miljövetarprogrammets produktionsprocess.

Uppfattas något som negativt/felaktigt och vad kan då göras för att göra det bättre? Anteckningar krafsas ner och frågor ställs. Det gäller att ta reda på vad vi tycker och känner. Programmet optimerar nämligen produktionen med hjälp av studenternas egna uppfattningar och erfarenheter. Det är ju vi som blir utsatta för och arbetar i själva produktionen. Ofta har vi en uppfattning om vad som är bra respektive dåligt för vårat lärande. Det är detta programmet tar tillvara på och formar undervisningen efter. Säg att vi tycker det var för lite tid på en viss uppgift eller att vi inte förstod något i instruktionerna. Uppgiften omformas för att passa bättre. Inte efter våra önskningar och tankar, utan snarare med dem i åtanke. Förändringen skall få till resultat att studerandet blir ännu effektivare; mer miljövetarkompetens per timme produceras. Varken mer eller mindre.

Utöver att vi själva förvaltar våra studier/arbete i stor utsträckning så skall vi alltså även deltaga i förvaltningen av programmets produktionsprocess och dess utformning. Vi ska hjälpa till att få det som påför oss arbete att göra detta på ett effektivare sätt. I utbyte får vi löften om bättre kompetens och framtida anställningsbarhet. Ibland kan de till och med hänvisa till ”programmets bästa” som en anledning till vårat aktiva deltagande. Kapitalet, representerat av programmet får alltså en större uppfattning av sin variabla del. Vi integreras på ett helt nytt sätt och blir drivmotorn för dess omstruktureringar.

För att dessa tillfällen skall fylla sin roll så krävs att vi studenter ikläder oss våran roll som miljövetare fullt ut. Det är endast som miljövetare vi är intressanta och tillåts kommunicera. För inte sätter man sig där och rapar ur sig något om att det vore soft med mindre tid i skolan och lungnare tempo så att mer tid till roligare aktiviteter på vår fritid skapas. Och skulle jag mot all förmodan få ett ryck och just ge uttryck för något som står i strid med programmets rationalitet så kommer reppressionen som ett brev på posten. Special-samtal, varningar och om inte detta hjälper ett saftigt U.

Självklart rättar sig inte studenterna helt förutsättningslöst i det här. Vi är mer än arbetskraft/miljövetare och detta tar sig uttryck i en vägran att reduceras till just detta. Vägrandet formar sig så klart efter dessa förutsättningar och i vårat fall blir det tystnad, slätstrukenhet eller ibland förslag som vid en första anblick ser ut att vara produktivitetshöjande, fast som de facto leder till mindre slit, de främsta uttrycken för denna vägran.


1. Det är dumt att klaga för mycket. kommer ju bara leda till att de lägger till mer arbete efter mittkursen för att komplettera och förbättra. Detta vet alla.

Vränga lag tillsammans

Här kommer en liten sammanfattning av vad jag sysslat med under senaste tiden här på programmet. Var ju ett ganska bra tag sedan jag skrev något nu. Skyller på bristande ork och tidstillgång. Plugget suger upp en jäkla massa tid och när jag väl får tid utanför så känner jag mig tömd på kreativitet. Men nu får det vara nog med lama ursäkter.

Som ni vet från tidigare inläggs glada redogörelser så arbetar vi en hel del med miljöbalken under denna kurs. Detta beror på att balken är ett viktigt instrument för kapitalets administration.¹ För att bli en god tjänsteman eller tom politruk inom denna så krävs åtminstone en stabil grundförståelse av hur balken funkar.

Denna förståelse skapar så klart programmet efter sin egen raffinerade metod. Som vanligt skall vi underkasta oss arbetet på egenhand, tänka kreativt och ta nya freischa initiativ i formandet av oss själva som användbar arbetskraft. Det räcker alltså inte med det passiva insupandet av kunskap som vi hittills utsatts för under föreläsningarna med Ms Hets. Vi måste helt enkelt inhämta kunskapen på egenhand i grupp.

Tvingas vi rota omkring efter information och omsätta den i praktiken på egen hand så sätter sig kunskapen mycket djupare. Även vårat självgående flexibla arbete aktiveras och förbättras. Det är här basgruppen och PBL är så viktiga som metod för programmet.

Den här gången handlar det alltså om att tillämpa balken på ett fingerat scenario. Vi ska undersöka hur det går till när en ny verksamhet skall upprättas. En liten vindkraftspark på östergötaslätten ska det bli.² Vårat arbete struktureras av en mängd frågor som skall besvaras i tur och ordning. Olika lagrum skall specificeras resoneras runt. Denna gång är alltså arbetet lite hårdare hållet än vad som är brukligt på utbildningen.³

De så väl inpräntade tankemönstren kopplas på och vi börjar genast strukturera arbetet på bästa sätt för att uppnå uppgiftens mål. Men vad är det här? Programmet tycker vi ska dela upp basgruppen i två små grupper. Va fan ska det vara bra för? Betyder det inte att vi får lägga ner dubbelt arbete? Känns ju jäkligt onödigt om vi gör samma arbete på olika håll när vi kan göra det tillsammans. Sagt som gjort. Vi skiter i att dela upp oss. Vill programmet ha individuella svar så skriver vi dem efteråt när alla frågor är avklarade. Bara att byta ut lite ord och formuleringar. På så sätt klarar vi av uppgiften med minimala individuella arbetsåtgång och vi får mer fritid till att göra roligare saker på.⁴

Det visar sig direkt att denna metod var ett lyckat val. Det är mycket tolkningsfrågor så vi måste resonera oss fram till vad som är rätt och då är det grymt mycket effektivare att ha flera som deltar. Logiska fel och olika infallsvinklar upptäcks lättare. Arbete är i princip helt kollektiviserat. Alla är en del i processen att komma fram till en lösning på frågan. Resonemangen löper mellan oss och landar hela tiden i de frågor och förutsättningar som scenariot föreskriver. Hur ska verksamheten klassas? Är den miljöfarlig? Är den A, B eller C?⁵

En intressant detalj är hur dessa frågor sammantaget strukturerar vårat arbete. På den första frågan nämnd ovan till exempel. Vi kom först fram till att den lilla vindkraftparken inte var tillståndspliktig (C-verksamhet mao) och gick glatt vidare till nästa fråga. När vi brottats med denna en stund inser vi att den i princip förutsätter ett annat svar på den första frågan. De följande frågorna verkar också kräva ett annat svar på fråga ett. Shit! Vi måste ha gjort fel. Vad är det hon vill veta? Vi resonerar, slår i balken och läser stödlitteratur en stund och kommer fram till att ett annat svar krävs. Det måste helt enkelt vara en B-verksamhet. Annars skulle ju hon inte fråga om en MKB. En sån krävs ju bara vid B- eller A-verksamhet. Blir tydligt hur frågorna styr svaren. Det är kapitalet genom miljövetarprogrammet som ställer frågorna här. Det förväntar sig vissa svar och vi vet självklart efter våra år på programmet hur dessa skall se ut och hur vi skall uppnå dem.

Denna fest i kunskapstörst och studieglädje kulminerar efter några veckors slit i ett seminarium med MS Hets. Seminariet här refererats till som det ”lilla förhöret” i förbigående av vår kursansvarige. Känns ju så där. Betänk att Ms Hets antagligen kommer köra på sin beprövade metod med attackfrågor.⁶ Måste kunna grejorna ganska bra annars så nålar hon dit mig på någon klurig detalj. Merde! att jag tvingas vara nervös och på helspänn. Tar en massa onödig energi ur mig.

Tidigt på morgonen drar festligheterna igång och vi slår oss ner i den lilla seminariesalen tillsammans den andra basgruppen. Det visar sig att de följde programmets föreskrifter och arbetade uppdelade i två grupper som lämnat in varsitt svar. (de har lagt mycket mer tid på uppgiften än vi. Fler timmar i skolan o hemma.) Ms Hets verkade lite förvånad över att vi arbetat som vanligt i helgrupp och bara lämnat in ett papper med svar på för hela gruppens räkning. Nu lär ju hon gå hårt åt oss. Gäller att få svara på en fråga så fort ett läge dyker upp. Alla lär nog få svara på frågor. Gäller att visa att man deltar aktivt och har rätt förståelse.

Till min stora förvåning så avlöpte seminariet relativt smärtfritt. Attackfrågor kastades bara ut på enskilda gruppmedlemmar ett fåtal gånger. Det var snarare så att de olika grupperna fick frågorna riktade mot sig som just grupper. Den gruppmedlem som kände sig säkrast eller ville kunde på så sätt svara. Det var ju inte så farligt tänkte jag glatt efteråt. Men vänta nu… Bara för att seminariet inte var hårt och svårt betyder ju inte det att vi blivigt underkastade programmets disciplin. Bara själva existensen av ett seminarium/examination gör ju att vi lägger ner mycket slit och svett för att förbereda oss. Sen att själva avslutningen är en klackspark är oviktigt. Det är själva resan som är målet.⁷


1. Staten är styret över människor som organiseras i klasser. Politik är konsten att organisera människor. Det politiska livet är konfrontationen mellan samhälleliga (klass-) intressen om statens inriktning, det vill säga om definitionen av hur människor ska organiseras (= förhållandet mellan klasserna). Under kapitalismen är demokratin den politiska mötesplatsen för olika klassintressen och samhällsgrupper (den ekonomiska mötesplatsen är marknaden, som även de element som befinner sig utanför det kapitalistiska produktionssättet tvingas att besöka, då allt tenderar att bli en vara). Jean Barrot [Gilles Dauvé], Staten och kapitalet, 1972
2. Alla som rest utmed vättern förbi tåkern och omberg vet att slätten redan är fullbelamrad av dessa vackra ting. (seriöst asså, tycker det.)
3. Vi får alltså inte låssas hitta på frågeställningen på egenhand. I frånvaron av detta skådespeleri så framstår arbetsprocessens i sin nakenhet, som direkt påfört arbete under tvång.
4. Mindre arbetsåtgång per individ med samma resultat. Sämre arbetskrafts kvalitet dock. Vi snuvar kapitalet på några timmar. Det tror vi har en högre kompetens (eller snarare mer tid nedlagd i skapandet av denna) än vad vi har. Här har vi ett potentiellt problem med programmets metod. Våran relativt stora ”frihet” eller ”självförvaltning” gör att vi får väldigt stor kontroll över arbetsprocessen i vissa lägen. Är det så att vi börjar sätta andra intressen än kapitalets i första rum så blir det potentiellt farligt för programmet att disciplinera oss eftersom det har svårt att kontrollera eller få insyn i vårat arbete. Vi kan maska och optimera arbete efter våra egna liv i större utsträckning. Grundutbildningen blir därför särskilt viktig. Självdisciplineringen måste grundmuras.
5. Det är det här jag försökt beskriva i min mastodont post om miljövetarprogrammets produktionsprocess. Basgruppens självgående arbete som hela tiden återkopplar till målen satta av kapitalet. För den som är intresserad av klasificering av verksamhet: Information om klassificering finns i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarligverksamhet och hälsoskydd (avd 1:el, gas, värme och kyla). SNI 40:1-5.
6. Som skall funka som incitament för inlärande som någon borgare skulle ha uttryckt det. Vet vi att vi när som helst under seminariet kommer kunna få en fråga på vad som helst i uppgiften. Vi vet inte vilken fråga vi kommer få så det är bäst att lära in allt som hon kan tänkas fråga på så bra som möjligt. Misslyckas belönas vi med offentliga skamen,kompletering eller eventuellt U i gåva.
7. Hur mycket arbete programmet lyckats mjölka ur oss mao. Användbart då förstås. Arbete som inte producerar något (vår egen kompetens eller som jag brukar säga arbetskraftskvalitet) räknas inte och straffas med underkänt eller kompleteringar. Hur vårat arbete summeras eller examineras är ointressant. Blir ju bara desto bättre om examinationen framstår som lättare än väntat. Då framstår disciplierningen under upptackten som mindre hård.