Hets!

Då har jag överlevt ännu ett pass med miss Hets och miljöbalken. Föreläsningen följde även idag det gamla hederliga mattelektion-på-högstadiet-upplägget. Först så kör hon en genomgång som sedan följs av en uppgiftslösardel där vi svara på en mängd fasta frågor om hur miljöbalken skall tillämpas och tolkas. Kewl! Denna gång stod dessutom uppgiftslösardelen för medparten av tvåtimmarspasset (vilket är standard tiden för alla pass på programmet).

Idag så var jag och mina flankerande klasskamrater på ett ganska trevligt humör vilket ledde till att vi kände behov att prata lite under själva passets gång. Finns lixom inget som är mer grundläggande för vår mänskliga existens än att kommunicera våra omedelbara tankar och begär. Detta tycker inte miljövetarprogrammet och i synnerhet inte miss Hets. De små viskningarna ifrån bakersta raden han inte mer än börja innan vår käre lärare med en duelists precision avfyrade en ”eller vad tycker du NN?”. Ehhh…. Ja vet inte fick svaret bli. Ordningen var återställd. Allt annat än en intresserad uppsyn och flitigt antecknande blir bestraffat på detta sätt. På jobbet skall man jobba inte leva! Producera och håll käft. När du arbetar är du inte människa då är du enbart arbetskraft. Självklart tappade jag efter detta helt lusten att försöka ta in särledes mycket av vår käre föreläsningsledare orerade om. Låssades dock se så där lagom intresserad ut och ägna istället mina anteckningsinsatser åt att klottra fina gubbar i blocket. Visst, jag tvingades skådespela med men inte riktigt på det sätt som miss Hets har i tanke.

Fasen med uppgifts lösande var dock svårare att maska bort. Vi får ju ett visst antal frågor som skall svaras på innan passet är slut. Så dessa tvingas vi lägga ner en del möda på. Det var för många frågor i förhållande till tid vilket ledde till att pressen inte vart lika hård. Äh! vi hinner ju ändå inte göra alla… Tänker vi. Så lätt kommer vi dock inte undan. Vi bedöms då istället efter hur långt vi hunnit i förhållande till de andra i gruppen. Sitter det några ambitiösa jävlar och pressar sig att göra många uppgifter så måste även vi göra fler för att inte framstå som kassa. De höjer hela gruppens arbetstempo och därmed produktionsnivå.

Seminarie

Idag hade vi det litteraturseminarie jag tidigare publicerade ett litet läsrecept till. Det avlöpte lugnt och fint. Anna var avslappnad och moraliserade inte över det vi hade att säga. En tillåtande stämning där alla kände att de kunde deltaga i den mån de ville. Inget jäkla korsförhör. Soft. Anna är inte fullt så grundlig i sitt påförande av arbete som de många andra av lärarna på programmet.

Visst, trots Annas "mjukhet" ska vi inte bortse ifrån att själva seminarieformen främsta funktion är att disciplinera oss till att läsa och ta till oss bokens innehåll på de sätt utbildningen definierat. Under själva seminariet så tar ett skådespel vid. Det gäller att visa att man förstått boken på rätt sätt. Seminariet är en pjäs och vi dess skådespelare. Vi följer ett manus skrivet av miljövetarprogrammet som vi under flera år mödosamt repat in i vårat minne. Handledaren är sufflören som viskar repliker till skådespelarna när de glömmer av sig. Hon har även rollen som allsmäktig berättarröst som för handlingen vidare från en scen till en annan. Följer skådespelarna manus, sätter sina repliker och undviker att improvisera allt för mycket så kan de glada hämta ut sin lön efter föreställningen. Ett godkänt.

Vi skulle ha med oss en fråga med en bakgrund till mötet. Jag hade glömt bort detta och var tvungen att i bara kallingarna slänga på datorn first thing på morgonen och hets skriva ihop en halv A4. Den texten blev skit så jag har nu styrt upp texten lite för att visa vad jag egentligen menade och faktiskt framförde på seminariet.

Frågan
Flyvber verkar trots undersökningen och dess slutsatser hålla fast vid demokratins förträfflighet. Men kommer demokratin så som vi känner dess form någonsin kunna neutralisera maktens inverkan på våra liv? Kan den skapa en rationalitet som neutraliserar maktens fria spel?

Motiveringen
Demokratin är per se en plats där olika makter och rationaliteter möts, konfronteras och bildar stabila makt förhållanden till varandra. Dock så måste de följa demokratins rationalitet. Som vi nu alla vet så skapas alltid rationalitet av makt. Vilken är då den makt som skapar demokratin?

Det måste vara den rationalitet som strukturerar alla mänskliga relationer i samhället, de sociala relationerna. I vårat samhälle så grundas dessa på kapital-arbete. Denna rationalitet har ju en mängd bestämningar men kokar man ner det hela så bygger den på värdeförmeringsprocessens kontinuerliga fortgående. P>V>P’. Pengar köper arbete och produktionsmedel. Dessa sätts in i produktionen för att skapa något med större värde än initialkostnaderna. Lyckas det hela så kan produkten som skapats säljas för en större summa än vad som investerades i dess produktion. Denna ständigt växande värdesumma är kapital. Hela samhället är underordnat denna produktionsform och på en övergripande nivå kallas denna tillvaro för kapitalet. För att det här ska fungera krävs att en strikt klassuppdelning upprätthålls. Den stora majoriteten måste vara skiljd ifrån produktionsmedlen och därmed makten över sina liv, så att de tvingas sälja sig själva som arbetskraft till kapitalet för att överleva. Det är denna rationalitet som måste ligga till grunden för demokratin. Demokratin är alltså kapitalets rationalitet och kommer rationalisera utifrån denna.

Pengar är makt i vårat system. Eller, låt mig omformulera; växande pengar är makt i vårat system. Demokratin och dess förvaltningen är de växande pengarnas arena där olika makter, kapital, ur samhället möts och konfronteras. Ska du påverka förvaltningens handlande på någon längre sikt måste du ha ett kontinuerligt flöde av dollars att lägga ut. Ur dessa konfrontationer så uppstår stabila maktrelationer och enhet. Konfrontationerna går aldrig bortom de kapitalets rationalitet. Alla de som möts i demokratin har denna rationalitet som minsta gemensamma nämnare.

Säg att en annan makt med en annan rationalitet konfronterar demokratin. Arbetarklassens rationalitet att avskaffa sig själv (ja va fan vi är ju tvingade att knega. Det kan aldrig bli ett självändamål). Denna rationalitet strider mot demokratins rationalitet och kommer därmed att utdefinieras som något orationellt, terrorism, olagligt, samhällsomstörtande eller odemokratiskt.¹ Demokratin kommer att svara med att försöka rationalisera bort denna mot rationalitet. Med polis, militär, tv, propaganda, socialdemokrati, fackföreningar, fascism osv. Det som passar för tillfället används helt enkelt. I tyskland 1920-30 tal så var nazismen lösningen i sverige på 1910-20 talet var socialdemokratin lösningen.² Repressionen tar sig många ansikten.

Demokratin är kapitalets rationalitet. Det är bara den makt som kapitalet innehar som tillåts, som är rationell i demokratin, dvs pengarnas makt. All annan makt är tabu. Att leva under kapitalet är maktlöshet, omyndighet och alienation. Demokratin är alltså vår fiende och komemr aldrig att kunna neutralisera kapitalets makt. De som värnar om vår ofrihet brukar kallas för borgare. Bent Flyvberg är en borgare.


1. Lite kul att kapitalets rationalitet alltid generera en motrationalitet. Det ingår i dess funktionssätt. Arbetarklassen reagerar alltid med en motrationalitet på sin alienation. För den lässugne: forces of labor.
2. En intressant bok för er som är intresserade av sammanhanget den svenska socialdemokratin och klasskompromissen uppstod ur rekomenderar jag Brutus Östling (1980) den andra arbetarrörelsen.

Miljöbalken - first encounter

Idag hade vår första föreläsning om miljöbalken (MB) och dess tillämpning. För de som läser min blogg och inte går på programmet så är miljöbalken en ramlag med uppgift att ”samla den centrala miljölagstiftnigen i ett gemensamt lagverk”. Den drogs igång –98 och är ganska allmänt hållen. Det är meningen att lagstiftarna under tidens gång skall fastslå detaljerna. Ganska flexibel mao. Den verkar ge administrationen firare tyglar. Lagen kan tolkas efter de rådande omständigheterna och blir inte ett hinder för maktövningen på samma sätt som rigida precisa skrivningar.

1 § Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling¹ som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Gullig lite skrivning det dära. Den är det första som står i miljöbalkens första avdelning. Den säter tonen för resten av skrivningen. Kan faktiskt bli lite intressant att studera lagskrivningen eftersom den är ett uttryck för förvaltningens (kapitalets) självbild och dess makt. Det är dock viktigt att komma ihåg att det ”bara” är en bild. Förvaltningens makt kan inte endast analyseras ifrån en text författad av den själv. Vi måste analysera dess självbild (teori) mot dess faktiska handlande (praktik). Hoppas på att kunna spisa lite mer ingående resonemang allt efter kursens fortlöpande och min kunskaps tillväxt.

Själva föreläsningsupplägget är även det värd en liten redogörelse. Vår kära föreläsare använder sig nämligen av en metod som jag inte stött på sen grundskolan. Det hela går till så att hon under föreläsnigningens gång slänger ut frågor till specifika studenter i salen. Lite som ett utdraget läxförhör på våra förkunskaper och aktiva deltagande. Man tvingas på så sätt hela tiden aktivt lyssna och tänka. Upp på tåspetsarna! En väldigt direkt och påtaglig disciplinering som ger en klar produktivitets ökning. Dvs vi arbetar hårdare och lär oss mer. Mer miljövetararbetskraft per investerad timma. Att ämnet är ganska jäkla osexigt i sig har nog en del att göra med metodvalet.

Det sjuka är att en massa högstadiereflexer genast slås på i min hjärna. De sitter tydligen djupt rotade. Kommer på mig själv med att fundera över om jag snabbt kan svara på en fråga jag vet svaret på. Slipper ju då svara på en jag inte kan. Kommer ihåg hur jag under mattelektionerna satte i system att svara på några frågor i ett så tidigt skede av lektionen som möjligt. Jag hade nämligen kommit på att risken för att få en fråga jag inte kunde svara på då skulle minskas rejält. Lyckades man inte få svara på en fråga som man faktiskt kunde så ökade ju risken för att få en svår man inte kunde. Mot slutet av lektionen fick ofta de som inte lyckats svara på någon fråga få en svår jävel kastad i ansiktet av läraren. Arbetar du inte aktivt med det du ska blir det straff. Ska man var krass är det enda skolbarn egentligen lär sig är att lyda order, passa tider och att arbetsdagen är jävligt lång.²

Men men, det här är inte högstadiet. Föreläsaren,"Miss Hets", kommer inte bedöma oss efter våran skicklighet att svara på frågor. Hon behöver bara spela på den arbetsdisciplin som grundskolan gett oss. Hon vill att vi ska maximera vår arbetsinsats för att bli bra miljövetare som möjligt. Då räcker det inte med vårat passiva deltagande utan vi måste förmås att själva aktivt deltaga i processen.³ En miljövetare skall inte enbart passivt lyda order. Hon skall lyda men samtidigt vara kreativ och kunna ta beslut. Kan vara så att hennes metod här visar sig vara till mer skada än nytta. Får någon dig att framstå som dum så ökar ju inte detta direkt din vilja att ta in kunskap. Snarare tvärt om…

Som grädde på moset avslutades lektionen med att vi fick svara på frågor om miljöbalken. Svaren skulle vi rota fram på egenhand ur miljöbalken. Här formulerades alltså målen och arbetsättet utan att vi själva hadde något att göra med det hela. Bara att lyda. Miljövetarprogrammet innehåller både självdisciplinering och från studenterna extern disciplinering.


1. Det här med hållbar utveckling ska jag hugga ner i sina beståndsdelar och disikera inom inte en allför avlägsenframtid.
2. Fabriken som inte stänger i sjätte stycket hittar vi en klockren beskrivning av det hela handlar om. Inga svåra ord och lätt att ta till sig.
3. Se miljövetarprogrammets produktionsprocess: en skiss som jag publicerade för några dagar sedan. Självdisciplinen är A och O här på programmet.

Läsrecept tills på tisdag

På tisdag har vi som alla vet ett litet litteraturseminarie på Rationality and Power: Democracy in Practice av Bent Flyvbjerg. Några av oss kommer helt enkelt inte hinna läsa ut boken tills på tisdag. Kanske så fanns det en massa andra intressanta saker att göra, kanske var boken för tråkig eller kanske så var det något annat viktigare som kom ivägen läsandet. Oavsätt vilket så vill vi ju bli godkända och detta kan bara uppnås om handledaren tycker vi "bidragit" och "deltagit" i tillräcklig mån. Så vad göra om 50-100 sidor finns kvar att läsa?

Jo, då är det bara att följa det här lilla läsreceptet. Hoppas det smakar!

*Läs fram till kapitel 5-6: Här så får du ett hum om handlingen i boken och de följande kapitlen är bara upprepningar på temat.

*Läs den sista delen i varje kapitel: Här sammanfattar för det mesta vad vår danske vän vad kapitlet handlat om och poängen han vill få fram.

*Kapitel 20 + Postscript: Här går Flvjberg igenom de slutsatser han drar av hela sin undersökning. Han ställer upp 10 abstraktioner som utgör ett teoretiskt ramverk. Det är här är det viktigaste i hela arbetet. Förstå detta och du förstår boken i sin helhet.

*Appendixen: Skumma igenom denna. Det finns ett tidschema och ett organisations träd här som kan vara intressanta.

*Mecka dig en stor kopp te och plocka fram något sött: Blir lättare om du softar ner när du läser. Nu när du har det här recept i handen så kommer inte litteraturseminariet vara något problem längre.

Miljövetarprogrammets produktionsprocess: en skiss

Oj, oj, oj vilken muppig överskrift tänker ni nu. Men jag tänker inte ändra den. Visst den må vara bajsnödigt formulerad men pekar samtidigt tydligt ut vad miljövetarprogrammet egentligen handlar om. För att få en klarare bild av var vi faktiskt befinner oss måste vi ta oss förbi alla slöjor av mystifierande skitsnack som programmet sveper in sin fula kropp i.

Innan vi fördjupar oss i själva ämnet för dagens inlägg så behöver vi en liten grund att stå på. Några enkla antaganden om hur verkligheten ser ut helt enkelt.

Som alla vet så lever vi i ett mysigt allomfattande kapitalistiskt samhälle (okej, visst, i nån isolerad djungel kan hända att det sitter några individer som inte blivigt indragna i systemet än, men det spelar ingen roll för oss). Vad innebär detta då? Att alla sociala aktiviteter struktureras utifrån den sociala relationen mellan arbete och kapital. För oss innebär detta att vi måste sälja oss som arbetskraft för att kunna försörja oss. De flesta av oss äger ju lixom inga medel att producera våran egen överlevnad med. Det gör där i mot vår vän kapitalisten vilket han inte är sen att utnyttja. Han sätter oss i arbete och håvar in det vi producerat och ger tillbaks en del av det till oss som lön. I korthet kan det som händer sammanfattas i några få punkter.

1. Kapital, i form av pengar, används till att köpa varorna arbetskraft och produktionsmedel.
2. Med hjälp av arbetskraften och produktionsmedlen sker sedan själva produktionen, den process där arbetarna genom sitt arbete skapar ett större värde än vad som ursprungligen sattes in i produktionen. Denna förmåga hos det mänskliga arbetet att skapa ett mervärde är det som gör det möjligt för kapitalet att växa.
3. För att detta mervärde ska realiseras måste varorna säljas på en marknad.
4. När kapitalet nu åter omvandlats till sin pengaform börjar processen om från början, och det växande kapitalet måste gång på gång investeras på ett sådant sätt att det fortsätter att växa.¹

Detta lilla kretslopp är alltså grunden i vårat samhälle och är fonden som mina betraktelser utgår ifrån. Trevligt, eller hur? Värt att notera är att jag kommer använda termen kapital en heldel. Med detta menar jag den anhoppning av värde (pengar) som hela tiden försöker förmera sig själv (kapitalisten är bara företrädare för denna och är inte i sig intressant).² Men nog om detta nu ger vi oss på det intressanta! Miljövetarprogrammets produktionsprocess!

Vi är alltså innehavare av arbetskraft. Denna kan vi antingen försöka sälja nu på direkten eller försöka piffa upp. Uppiffningen sker genom att vi tar oss till någon av kapitalet upprättad fortbildningsinstitution och låter våran arbetskraft bli formad efter kapitalets behov. för våran del handlar det ju om miljövetarprogrammet på linköpings universitet, Campus Norrköping.³

Jag brukar tänka på miljövetarprogrammet som ett ställe där vi får genomgå en extrem makeover. Då snackar vi inte nya toppigare bröst, ansiktslyft, fettsugning eller andra kosmetiska ingrepp utan om ett formande av oss själva som arbetskraft. Miljövetarprogrammet är en fabrik som stöper oss i mallar, skräddarsydda av kapitalet. En fabrik där vi själva arbetar med att bygga om oss själva. När vi kommer ut ifrån programmet är det i formen av ny arbetskraft anpassade till produktionen och dess krav. Borta är alla ”dåliga” kunskaper och personlighetsdrag. Vi vet vad som krävs av oss och hur vi på bästa sätt ska lyda och ge order. Disciplinerade och flexibla av bara fan. En miljövetare kort och gott.

Hur är då denna produktionsprocess strukturerad? Hur går det till när vi formas till duktiga lyckliga miljövetare?

Basgruppen, produktionens hjärta
Vi (Bärarna av arbetskraft i detta sammanhang; studenter) organiseras i små arbetslag, eller som det heter här på programmet; en basgrupp. Det är här arbetet med formandet av vår arbetskraft (själva studerandet) struktureras. Det är lite som arbetslagen på Volvos löpande band. Fast med skillnaden att vi sitter i ett litet grupprum och att det är oss själva som miljövetare vi monterar, inte en V70.

Det är meningen att studenterna i basgruppen kollektivt skall arbeta med sin kunskap. På så sätt kan kunskapen generaliseras till gruppens alla individer. Varje individs bidrag ställs i förhållande till de andras och en kvalitativt större kunskap skapas. Säg t.ex. att jag har med mig ett gäng ägg, Anna några dl mjölk, Thomas lite mjöl och Sofi ett paket smör. Var för sig är dessa ting inte något mer än just ägg, mjölk, mjöl och smör. Lägger vi dem i en hög på bordet är de fortfarande inget mer än samling orelaterade ting. Blandar vi däremot samman alla våra olika ting i en bytta så har de plötsligt blivigt ingredienser i något kvalitativt annorlunda. En smet! Den steker vi så klart upp så att vi får en massa gyllene pankakor. Jäkligt mycket godare än att var och en mumsar i sig sin enskilda ingrediens för sig. Vi har alla bidragit med en liten del, som satts i relation till de andras delar och på sätt skapat något större. Detta större kommer alla till del och vi slapp var för sig gå igenom processen med att laga pankakor. Det är runt denna princip som studerandet vid miljövetarprogrammet är uppbyggt. Arbetet är kollektivt.

Att ett gäng individer samlas på en plats och gör saker tillsammans gör dock inga miljövetare. Det här arbetet måste styras och formas för att ge önskat resultat.

Styrning och strukturering
För det första måste studenterna lära sig att arbete på rätt sätt i basgruppen. Att de gör saker tillsammans är som sagt inte nog. Arbetet måste struktureras på så sätt att mesta möjliga inlärning av en viss typ sker under en viss tid. Innan detta är möjligt måste studenterna avprogrammeras ifrån grundskolans passiva inlärningsmodell. Eleverna sitter där vända mot läraren som huserar framme vid tavlan där denne förmedlar exakt vad som skall läras. Vist, detta sker även delvis på miljövetarprogrammet men det räcker inte i ett system där informationsinsamlandet ska struktureras av studenterna själva i grupp. Det första året här på programmet går alltså i mångt och mycket ut på att lära studenterna hur de ska bete sig i basgrupperna och hur de ska strukturera sitt lärande. Vi får veta vilka punkter som skall finnas med på dagordningen, hur vi skall framföra vår kunskap, hur problem skall lösas mm. Vi får lära oss att vara ordförande med ansvar att driva genom dagordning och att disciplinera de andra i gruppen när de inte är produktiva. Även att agera sekreterare och upprätta korrekta protokoll.⁴ Varje basgrupp har en handledare som är ansvarig för att arbetet flyter på. Under den första perioden på utbildningen sitter denne med vid varje möte och ser till att vi arbetar på rätt sätt. När vi internaliserat arbetsmetoden ordentligt så drar sig handledaren sakta undan. Tillslut så behöver denne inte sitta med överhuvud taget.

För att aktivera basgruppens kollektiva lärande så används något som kallas PBL (Problembaserat Lärande). Detta går i korthet ut på att basgruppen ställs inför ett mål som de sedan på egenhand får försöka uppnå. Målen sätts för varje kurs i form av kursmål. Dessa kursmål definierar hur programmet vill att studenternas kunskap skall se ut. Dessa produktionsmål tar studenterna del av inför varje kurs så att dessa hela tiden finns i med i bakhuvudet under arbete i basgruppen. Nu är det inte så att dessa mål bara skall betas av i tur och ordning. Nej, basgruppen får under varje kurs en mängd på varandra följande utgångspunkter. Utgångspunkten skall basgruppen brianstorma runt och alla de olika ord och tankar som dyker upp skrivs upp på en whitebord-tavla. Orden skall sedan grupperas för att tillslut ligga till underlag för formandet av en mängd frågeställningar. En av dessa frågeställningar väljs sedan ut och basgruppen börjar med arbetet att försöka svara på denna. Vid nästa mötestillfälle så för basgruppsmedlemmarna samman sina olika kunskapsfragment till en helhet. Har vi lyckats svara på frågeställningen? Inte, då får vi fortsätta i samma spår. Har vi det? Gött, då går vi på nästa.

Vad fan ska det här vara bra för utbrister nu den observante läsaren. Blir det inte bara en massa sidospår som leder ifrån kursens mål? Icke! Det är här miljövetarprogrammets produktionsprocess finurlighet visar sig allra tydligast. När studenterna arbetar med utgångspunkten kommer de ha kursmålen i bakhuvudet och hela tiden försöka forma arbetet med utgångspunktera efter dessa. Vid varje basgruppsmöte kommer de stämma av den kunskap de insamlat dels mot den aktuella frågeställningen (formad av kursmålen) och dels mot kursmålen. För att studenterna verkligen skall inhämta rätt kunskap så tillhandahåller även programmet föreläsningar, seminarier, projektarbeten, listor med rekommenderad litteratur mm under kursens gång. För programmet är dessa moment ytterligare ett sätt att styra vårat kunskaps inhämtande.

Det smygande tvånget
Vid en första anblick verkade alltså arbetet vara väldigt fritt och utan tvång. Men det är snarare så att tvånget genomsyrar hela lärandet. Det har blivigt subtilare och flyttat in studenternas egna huvuden. För att få godkänt måste jag klara av kursmålen. Då måste jag göra allt för att utgångspunkterna och våra frågeställningar formar sig så att de täcker in kursmålen på bästa möjliga sätt. Vi lär oss att under ”fria former” arbeta ”ofritt”. Det är bara en viss typ av kunskap som tillåts. En kunskap som följer kursmålens rationalitet. En rationalitet skapad av kapitalet.

Disciplineringen blir alltså indirekt och diffus. Det finns inget behov av lärare som berättar exakt vad studenterna skall lära sig. Det gör studenterna själva. De har ansvaret för sin egen produktion.⁵ Det blir en disciplinering på både en individuell- och gruppnivå. Jag kommer som enskild student hela tiden oroa mig för att inte uppnå målen och iom att arbetet är kollektivt så kommer gruppens medlemmar disciplinera varandra. Bidrar inte några av basgruppens medlemmar tillräckligt mycket så kommer de andra försöka tvinga dem på ett eller annat sätt.⁶


Ja detta var alles för denna gång. Se inte detta som något annat än en generell skiss av hur produktionen ser ut här på programmet. Det är mycket komplexare än så här men jag känner att jag måste skapa mig en liten grund att stå på. Jag kommer hedanefter göra nedslag på olika platser i produktionsprocessen och försöka konkretisera programmets natur ytterligare.


1. riff-raff #1 (2002) "samma gammla kapitalism" ger en bra sammanfattning av dagsläget. http://www.riff-raff.se/1/samkap.php
2. Det är ofta ganska svårt att ta till sig att det handlar om en socialrelation mellan männsikor men som spelar över deras huvuden. Kapitalisten kan inte en dag välja att vara nöjd med sitt företag och sluta sträva efter att plocka ut så mycket profiter som möjligt. Gör han detta kommer han gå under. Någon annan som förmerar sitt kapital kommer köpa upp eller konkurrera ut honom. Rörelsen för värdeförmering är alltså (delvis) obereonde av den faktiska människan.
3. Om min arbetskraft är specialformad så får jag lite större chans att få jobb och antagligen ett softare dito än den outbildade genomsnittsknegaren. För kapitalet fungerar universiteten 1) som utbildare av dess adminstrativa personal, 2) som utbildare av den mer avancerade arbetskraft som krävs i produktionen och 3) som en plats där kapitalets självbild och självkännedom produceras.
4. Dessa protokoll är väldigt viktiga för programmet eftersom de visar hur produktionen fortskrider. De ger underlag för hur programmet skall agera. Fortskrider arbetet tillräckligt snabbt? Behövs det åtgärder? Vad skriver de i utvärderingen? osv.
5. Arbetsmetoden (beskriven ovan) vi får lära oss på programmet följer självklart även den kapitalets rationalitet. Det är inte bara den kunskap vi ställs inför som är kapitalistisk utan hela vårat sätt att lära oss på.
6. En klassiker är att de andra i gruppen försöker disciplinera den oproduktive individen med straffarbete, en så kallad kompletering. Lyder individen fortfarande inte så går gruppen direkt till programmet och klagar. Programmet kommer nu hota med åtgärder av olika slag och i förlängningen underkänt. Underkänt betyder ju som alla studenter vet att inte tillräckligt poäng för att få lån och bidrag kommer uppnås. Ekonomiskt våld is king.